Lazarus på Göta Lejon var ett sceniskt och poetiskt mästerverk som fick mig att bli totalt uppslukad av såväl musiken, scenografin och den otroligt duktiga ensemblen som består av Linus Wahlgren, Tove Styrke, Simon J Berger, Björn Bengtsson, Christopher Wollter, Lisa Larsson m.fl.

Jag önskar att du visste vilken urkraft du besitter.

Det är en tanke som ofta dyker upp i mig när jag coachar mina klienter. För även om fokus kanske är på den kreativa processen så handlar det alltid om något djupare.

Responsen på de fyra avsnitt som hittills är släppta har varit otrolig! Så många fina kommentarer och hejarop, från både vänner, bekanta och för oss helt okända lyssnare som gjort sig besväret att maila oss.

I torsdags kväll fick jag smaka på min egen medicin.

Jag ställde jag mig på scen och sjöng en duett med Moto Boy. En artist vars musik jag började lyssna på för 15 år sen. Hade någon sagt detta till mig för bara en månad sen hade jag nog gapskrattat i falsett.

På torsdag ska jag göra något som är lååångt utanför min comfort zone. Alltså väldigt långt utanför… Något jag aldrig har gjort förut. För mig är det inte lite läskigt. Det är jätteläskigt.

Hur är det möjligt att vi redan är i slutet av mars? Med den snöstorm som var för ett par veckor sen i kombination med många parallella projekt ihop med en förkylning så kanske det inte är så konstigt att man inte hinner med?

Egentid med oceaniska möjligheter där allt är möjligt.

Så mycket tid att göra vad jag vill att jag blir paralyserad, handlingsförlamad och vill både gasa och bromsa samtidigt.

Påmindes om hur mycket jag älskar att vila i de olika färgerna, att se hur nya former kommer fram och även hantera en del överraskningar. Det vill säga när det inte alls blev vad jag hade tänkt mig. Att vända besvikelsen till att kunna skratta åt det som blev och se det som en liten utmaning; hur kan jag rädda upp detta? Vad jag kan göra för skoj av det här?

Utan tillgång till min kreativitet är jag likt en blomma som inte får varken ljus, syre eller vatten. Och jag ser så många som kämpar med samma sak. Som längtar efter förmågan att prioritera sina kreativa projekt. Som längtar efter tillgång till skaparglädjen de en gång hade. Som finns där inne. Någonstans. Men som av olika anledningar hamnat i skymundan.

Förra veckan gick jag på konsert trots att jag inte hade orken. Men det var mitt sedan tonåren favoritband Suede som spelade i Stockholm och det finns inte på världshistoriens karta att jag skulle missa det. Deras musik har i perioder av mitt liv betytt allt för mig.