Duett med Moto Boy

Om du följer mig i sociala medier så har du kanske hört mig prata om ”kreativt mod” och att hålla sig själv i ”självmedkänsla”. Två viktiga ingredienser i den kreativa processen som jag lär ut i min kurs Kreativitetsmetoden.

I torsdags kväll fick jag smaka på min egen medicin.

Jag ställde jag mig på scen och sjöng en duett med Moto Boy. En artist vars musik jag började lyssna på för 15 år sen. Hade någon sagt detta till mig för bara en månad sen hade jag nog gapskrattat i falsett.

Det ni behöver förstå är att jag varken sjunger offentligt eller har en vacker sångröst. Och det senare säger jag inte i något slags förminskande utan som en självinsikt jag är hundra procent okej med. Men när chansen gavs så tackade jag ja, trots att jag inte sjunger perfekt.

Varför då, kanske någon undrar? Varför utsätter man sig för detta?

Jag gjorde det av flera anledningar. Den främsta var för att det var kul! Vilken grej, va!? En annan stor anledning var att utmana min egen självmedkänsla. Kunde jag stötta mig själv, emotionellt och i tanken, genom denna bitvis väldigt läskiga grej? Jag ville tro det och behövde testa för att se. (Dessutom är jag Vädur, ett eldigt tecken som gärna vill leva livet i full skala… puh.)

En annan anledning var att jag ville ge mitt inre barn revansch. Hon som aldrig vågade ta plats, hon som anpassade sig efter alla andra och förminskande sig själv till osynlighet inför sin egen existens. Jag gjorde det för henne. För att visa henne (dvs mig) att jag var värd den här häftiga upplevelsen, trots att jag inte kan sjunga perfekt. Att jag fick ta plats utan att vara perfekt. Att det är okej att göra saker enbart för att det är roligt. Jag ville ge henne (mig själv) den upprättelsen. Och det är ett annat livsmotto jag har. Att säga ja till det som känns roligt så ofta det går. Livet är för kort för att skjuta upp drömmarna. Lev nu.

Utanför vackra Nyköpings Teater.

Jag är van att stå på scen och spela improviserad teater. Där känner jag mig trygg och hemma. För mig är det en helt annan sak. Men det här. Att ställa mig och sjunga en duett med någon vars musik jag följt och lyssnat på så länge, var något annat. I teatern blottar jag ju inte mig själv på samma sätt som jag gjorde här.

Precis innan spelningen skulle börja såg jag ett bekant ansikte bland publiken som började ta plats i den vackra salongen inne i Nyköpings teater. Var det inte Richard Oakes, gitarristen i mitt genom tiderna absoluta favoritband Suede? Jo, det var det. Herregud! Där steg min nervositet ännu mer (hur det nu var möjligt?). En av bandmedlemmarna i Suede skulle alltså sitta i publiken och höra mig sjunga. Gulp. Jag hade förmånen att träffa honom för några år sedan, så jag gick fram och pratade lite innan. Jag berättade vad jag skulle strax skulle utsätta mig för (duetten) varpå, snäll som han är, jag fick hanns fulla stöd.

Jag, Richard Oakes och Anna Granath strax innan spelningen på Nyköpings Teater.

Så, hur gick det då? Åh. Det blev en så fin upplevelse. Jag njöt av varje sekund - precis som jag hade sagt till mig själv att göra. 

Alexia Rahm sjunger “Ride my wild heart” i duett med Moto Boy.

Jag lyckades njuta utan att låta rädslan dominera. Jag gick upp och påminde mig om att jag hade allas stöd. Publiken och artistens. Men framför allt mitt eget. Jag vågade släppa taget och lita på att jag var hållen. Av mig själv och människorna omkring mig. Att hur det än gick, så skulle alla vara på min sida. Jag tillät mig känna nervositeten och inte trycka undan den. Bara låta den finnas vid sidan av allt det härliga som jag ju också upplevde.

Jag påminde mig om hur vackert jag själv tycker att det är när människor vågar visa sig osårbara i det icke-perfekta. Att det är det vi gillar. Kanske till och med mer än det perfekta. Och även om någon i publiken tänkte att jag sjöng dåligt så var jag okej med det med. För det viktigaste är vad jag själv känner och tycker.

Detta vill jag skicka med till dig som läser detta: du förtjänar allt härligt du drömmer om. Acceptera aldrig något mindre. 

Precis som i skapandet handlar det om att ta små steg i taget och ha förmågan och verktygen att hålla sig själv genom processen. Ta hjälp av en vän om du behöver. Eller kontakta mig. Jag jobbar som coach i den kreativa processen och har en kurs där jag lär ut precis allt detta (och mycket mer), Kreativitetsmetoden. Hör av dig om du vill veta mer.

Och du… lev nu!