Ger mig ut i det okända

På torsdag ska jag göra något som är lååångt utanför min comfort zone. Alltså väldigt långt utanför… Något jag aldrig har gjort förut. För mig är det inte lite läskigt. Det är jätteläskigt. Och stort.

Jag kommer att dela med av äventyret när det sker, ni ska få följa med här på Instagram (kanske gör jag en live på plats, på Instagram - skulle ni vilja det?) men just nu behöver jag ruva på det för mig själv - för att ens kunna hantera alla känslor. Jag känner mig glad, modig, förväntansfull, nervös, pirrig, ömsom skräckslagen och ömsom trygg.

Någon kanske undrar varför jag gör det här? (Jag har ställt mig själv samma fråga…)

Det finns flera anledningar. För att möjligheten gavs mig. För att en av mina livsmotton är att tacka ja till det som känns roligt (även om det ibland kräver allt mod jag har).

Men den största anledningen är att jag gör det för min egen skull. För mitt inre barn och min inre tonåring som aldrig trodde hon var värd något. Hon som inte trodde hon var tillräckligt begåvad för att göra det hon tyckte var roligt. Hon som aldrig fick det stöd hon hade behövt. För hon som inte visste hur hon skulle stötta och hålla sig själv.

Idag är det annorlunda. Jag vet att jag kan genomföra det här, även om jag inte har varken erfarenhet eller talang för det - men jag kan hålla mig själv. Idag vet jag att jag förtjänar allt det bästa (precis som du och alla andra också gör!).

Därför ska jag gå in i i det här och njuta varenda minut. Jag ska låta nervositeten få finnas där och samtidigt veta att det är okej.