Därför älskar jag improvisationsteater
Äntligen har jag tid att sitta ner i lugn och ro. Landa och bara vara.
De senaste veckorna har varit ovanligt intensiva. Dels på grund av ett stort jobbprojekt som avslutades i fredags kväll. Och dels på grund av två teaterföreställningar som jag och min teatergrupp jobbat på sen i februari. Lägg därtill skol- och fotbollsavslutningar för två barn. Det ska bli väldigt skönt med semester snart.
Det jag vill stanna upp kring är teatern. Föreställningarna vi hade den 3 och 4 juni på Improvisationsstudion i Stockholm. Det vi gör är alltså en märklig konstform som kallas för improvisationsteater. Teater utan manus. När vi går ut på scenen har vi inte en aning om vad den kommer att handla om, vilka karaktärer vi ska vara. Allt uppstår i stunden.
”Vad är det ni har övat på, det är ju improviserat?” är en vanlig fråga från den oinsatte. En helt logisk och rimlig fråga.
Att improvisera fram en scen som innehåller den dramatik och nivå av underhållning för den som tittar är en konstart i sig. Vi övar på olika tekniker för att bejaka och öppna upp för spontaniteten och kreativiteten. Det handlar bland annat om att komma förbi sin ”inre väktare”. Att acceptera sin medspelares förslag och att inte blockera. Det handlar också om att fånga det som sägs eller görs på scenen, eller det som inte sägs och inte görs på scenen och agera på det. Utan att tveka. Att våga lita på sin impuls och följa den hela vägen ut. Det finns en uppsättning ”do’s and don’ts” som en erfaren improvisatör förhåller sig till.
Att spela improvisationsteater är för mig en hisnande och förtjusande resa att kasta sig rätt ut i det okända och glatt acceptera allt som sker. Här får jag leka loss och spela ut hela mitt register. Att spela improvisationsteater är även totalt medveten närvaro, ja - en sorts mindfulness. Du har ingen uppfattning om tid eller rum.
Nu har vi sommaruppehåll med teatern och jag längtar så efter att sätta igång igen till hösten. Här är jag verkligen ”hemma”.
Jag till vänster och min kompis Mark till höger.
Kärleken till teatern började när jag var runt sex år och var med förskolan på en föreställning. Jag minns hur det såg ut i salongen och jag minns den otroligt starka känslan jag fick. Att här vill jag vara. Alltid. Där och då kändes det som att det här var det jag enda jag ville göra i resten av mitt liv. I den magiska världen där allt är möjligt.
Jag arrangerade egna spontana föreställningar och gick all in.
Med siktet stadigt inställt på teatern under resten av uppväxten sökte jag mig in på två teatergymnasium och blev antagen på båda. Tyvärr blev min teaterdröm stoppad där. Jag växte upp i ett religiöst samfund som inte accepterade mitt val att följa min teaterdröm. Jag tvingades att välja. Lyda dem eller dö i harmageddon. Valet för ett högkänsligt barn var inte så mycket av ett val just då. Jag förträngde det enda jag ville ägna mitt liv åt (teatern) och gav organisationen ytterligare ett antal år innan jag i vuxen ålder bestämde mig för att lämna. Berättelsen om det är helt eget inlägg (eller kanske rentutav en bok, vem vet?) som jag kommer att skriva mer om.
Som ni märker har jag plockat upp teaterdrömmen igen och vill med detta säga att det aldrig är försent!
Här är jag tillsammans med världens bästa teaterfröken och vår konstnärliga ledare Annika Englund.
En av alla fina vänner som var där, Sanna Bråding. Och den enda som jag har på bild från kvällen också tydligen, ha ha. Det var för mycket stoj och stim för att jag skulle ha närvaron att fota själv.
Just nu njuter jag över två fantastiska föreställningar och känslan av att vara omgiven av så mycket kärlek från min familj och alla vänner som kom och tittade. Och så längtar jag efter höstens produktion.
Men först ska det bli skönt med lite vila. Känner ett behov av att få vara i det stilla och tysta ett tag. Återvända till måleriet och skrivandet. Sommar och ledighet. Fylla på med kreativ kraft och energi.
Och att skriva här förstås.
